Føder mig selv som han, 2024
('Giving birth to myself as he')
Teknik: Dockspjälsäng, kritspray, plexiglas, led-ljus, transparent folie av digitalt fotografi från 2017, oljekritor, egna gamla lakan
Føder mig selv som han (2024) känns på något sätt som ett nulpunkt eller ett nu-punkt. Jag trodde att jag gick framlänges mot åren som har varit, men upplever att rörelsen är bakåt. Jag backar långsamt bakåt. Det känns som en sepereration från processen och verket, det tar hand om sig själv nu. Jag tänker på tid och hur läkning inte känns linjärt. Att föda mig själv som han handlar inte (/bara) om kön, utan om att ta tillbaka, att bli sin egen förälder. Jag tänker ibland om staten som kolonisatör; landskapet, djuren, själen och människokroppen fanns före. Staten claimade min kropp som var det ett nytt land, där det inte redan fanns en befolkning eller en person. Staten som en förlängning av mina föräldrar, som tog över, tilldelade mig namn och kön att lyda. Nu har jag blivit min egen förälder/föräldrar (ibland upplever jag det som att vi är flera), min stat är konsten och här föder jag mig själv som han.